Snart...

Nu är det nära...Idag först har jag blivit riktigt nervös, det är först nu som jag fattar att man ska göra detta, innan har det kännts så långt bort, men nu är jag NERVÖS!!
Jag är inte nervös för smärtan, inte för op i sig, inte för att de kanske blir jobbigt efteråt...utan det jag är så jävla nervös för det är att jag inte kommer vakna igen...att jag inte får träffa mina barn, att jag sviker dom genom att bara tänka på mig själv. Men samtidigt veta jag ju att chansen att man inte överlever är inte så stor, men det finns dom som har gått bort under och efter en sån här op...Nej jag vet att jag inte ska tänka så, men just, nu är det svårt å inte tänka på det!
Jag vet ju att detta är rätt för mig, att detta är min chans i livet, jag gör det för att jag ska få ett friskare liv och det i sin tur för ju med sig att jag blir en bättre mamma, smabo, dotter, syster,vän m.m. Att jag mår bra och slipper ha krämpor i knän, rygg, höfter...jag är ju bara 30 år, och livet har ju bara börjat!